På historisk mark vid Grand river i North Dakota

När vi 1998 tillbringade några veckor i USA och Kanada, fick jag och min fru och en god vän för oss att vi skulle besöka den store Siouxledaren Sitting Bulls boställe vid Grand River på Standing Rock Indian Reservation. Det är också den plats där han mördades år 1890.

Först lite information. Sitting Bull, Thathanka Ijotake, var hunkpapasioux och kanske den mest betydelsefulla ledaren genom Siouxernas historia. Han var en av ledarna under Siouxernas sista frihetskrig 1876–1877. Efter slaget vid Little Bighorn fortsatte hövdingen och hans folk sitt motstånd och vägrade kapitulera. I stället flydde de till Wood Mountains i Saskatchewan, Kanada. Till sist tvingades de att återvända till USA och placerades på Standing Rock-reservatet i North Dakota. Oroligheter uppstod 1890 när siouxerna började dansa ”the ghost dance”, som spreds bland präriefolken. Dansen skulle med sin övernaturliga kraft återupprätta gamla tider. Amerikanarna fick för sig att Sitting Bull ledde ett nytt uppror och mobiliserade trupper till reservatet. Sitting Bull arresterades av indianpolisen och i kalabaliken som uppstod blev hövd-ingen brutalt mördad. Tolv indianer miste livet i den skjutningen. En stor grupp Siouxer hade flytt söderut, men blev upphunna av armén vid Wounded Knee. En konflikt upp-stod och mer än 250 vapenlösa Siouxer, kvinnor och barn, mejades ner. Jag har besökt platsen. Upplevelsen är densamma som på slagfältet där Chief Joseph tvingades kapitulera. Man kan känna den sorgsna och allvarstyngda atmosfären.

På väg till Sitting Bulls boplats stannade vi till vid en liten affär i Bullhead. Folk undrade förstås vilka vi var. När vi berättade om vår plan skrattade alla hjärtligt åt oss tokiga blekansikten och någon ställde frågan: ”Tänker ni ta er till den platsen med hyr-bilen? Det är omöjligt!”. Snart förstod vi att turen till resmålet var väglös. Terrängen var till stora delar översvämmad efter kraftiga regnväder och till och med en fyrhjulsdriven jeep skulle få problem. En storväxt och glad Hunkpapa-sioux, vid namn Brown Utter körde oss ändå, men med stora problem, till platsen i sin jeep. Han parkerade ett par hundra meter från bostället och vi tvingades gå resten av vägen. Brown Utter hämtade en stav från flaket och uppmanade oss att se upp för skallerormar i präriegräset, vilket resulterade i att frugan stannade vid jeepen. Under färden och vandringen berättade vår guide om Siouxernas situation på reservatet. Vi skämdes när han berättade om rasismen och mobbingen han och många av hans vänner varit utsatta för.

Platsen var tydligt utmärkt. En tavla berättade om Sitting Bulls tragiska död. Små gåvor av skinn, pärlor och fjädrar var nerlagda vid tavlan som talade om att han fort-farande vördas av sitt folk. Jag kunde inte låta bli att ta av mig min keps och böja huvudet i respekt för en ledare som levde och gav sitt liv för sitt folks frihet. Sitting Bulls timrade stuga fanns inte längre kvar. Indianpolisen som sköt skottet som ändade hövdingens liv hette Red Tomahawk. Vår guide berättade att det fortfarande fanns spänningar mellan Sitting Bulls släkt och Red Tomahawks. Vår guide upplyste oss med ett triumferande leende att just denna dag för 122 år sedan, 25 juni 1876, beseg-rades general Custer och hans armé vid Little Bighorn.  På vägen tillbaka visade Brown Utter hur man grävde upp prärierovor, som var ett uppskattat komplement till buffel-kött. Han berättade om det dystra tillståndet på reservatet, men också om planer att etablera en stor bisonfarm. Vårt besök var till synes en stor uppmuntran för honom, men inte bara för honom, för oss blev det en upplevelse som för alltid är inristad på våra hjärtan.

Slaget som stod vid Little Bighorn River 1876 är beläget i Montanas sydöstra hörn på Crowindianernas reservat. General Custer med 235 soldater utplånades av en stor styrka siouxer och cheyenner. På kullen där den slutliga striden stod är platserna där soldater och indiankrigare stupade utmärkta med gravstenar. Det är en märklig plats, man upplever att historien blir levande när man står vid monumentet på kullen. Där man står kan man se böljande präriekullar flera kilometer. Mot sydöst reser sig Big-hornbergen. Man kan säga att Custer valde en storslagen plats där han skulle dra sin sista suck. På monumentet är alla fallna, både soldater och indiankrigare, ingraver-ade. Det är egentligen en dyster plats, men samtidigt andas den seger. Den känslan får sitt allra starkaste uttryck bara två km därifrån. Där hålls Crow fair en gång per år, Nordamerikas största pow-wow med flera tusen indianer och besökare. Där möter man verkligen den stolte röde mannen som tävlar i dans, säljer sin slöjd, deltar i rodeo och paraderar i sin kulturs färgrika och fantasifulla utstyrsel. Trummornas dån hörs hela natten. Ibland är nära 2000 tipis resta som omges av stora jeepar och hästtran-sporter. Barn som är så små att de måste lyftas upp på hästarna rider omkring bar-backa. När man ser allt detta glömmer man lätt att efter några dagar återgår de flesta till det dagliga livet. En del till sysslolösheten på reservaten andra till jobb i storstäder-na. Flera är företagare, advokater, lärare, eller gruvarbetare. Möter man dem på gatan möter man till synes en vanlig amerikan men med mörkare hy.

Huvudpersonen Gabe, i trilogin Wicozani, börjar sin resa i nordöstra Iowa på gränsen till nuvarande South Dakota och färdas över Montana till Klippiga Bergen i statens nordvästra hörn och en sväng in i Alberta, Canada och tillbaka till Iowa. I princip hela den resan har jag gjort några gånger med frun och yngsta dottern, med sonen och hans familj, en bror och hans sambo och vänner. Det är ett storslaget landskap hela vägen som är svårt att beskriva rättvist. Kanske den mest hisnande vyn är när man från en präriekulle ser Klippiga Bergen resa sig. När man upplever vidderna och bergen på nära håll, då kan man förstå att indianerna som levt hundratals år som fria nomader, fortfarande lider av traumat efter tvångsflytten till begränsningen på reservaten.