”Döda varje buffel du kan! Varje död buffel är en Indian mindre.”
Titeln är ett yttrande av general Sheridan som kämpade för att kuva indianerna på prärien. Buffeln som nästan blev utrotad har blivit, tillsammans med bald eagle, en nationell symbol för USA. 1889 var bisonoxen i det närmaste utrotad. Av de 60 miljoner bison som en gång fanns i Nordamerika återstod 1884 bara 325 individer. Buffel vars namn egentligen är ”bison” (grek. vildoxe) förekommer bara i Nordamerika och är det största landdjuret. Buffeln kan bli nästan två meter hög och väga ett ton. Man lyckades rädda den från utrotning och idag finns det ca 500 000 i USA och Kanada på rancher och i parker. I Yellowstone National Park betar den största fria hjorden. Bisonoxens utbredningsområde var inte bara slätterna i västra Nordamerika, de fanns en gång i flera av de östliga staterna och i Mexico. Det finns i huvudsak två arter, präriebison, som företrädesvis betar på de stora slätterna och skogsbison som finns i nordliga Kanada.
De första europérna som kom till prärieregionerna berättade fantastiska historier om de väldiga bisonhjordarna, som folk knappast trodde på, men det var faktiskt sanna. Forskare vittnade om att de satt en hel dag och väntade på att en buffelhjord skulle gå över floden som de paddlade på. Emigranter som kom i sina täckta vagnar har berättat om hur ibland skenande buffelhjordar med tusentals djur med ett dån stormade förbi karavanen. Marken skakade, det blev kaos bland hästar och boskap och emigranterna fruktade för sina liv.
Jag har bilat genom Yellowstone National Park vi några tillfällen. När vi passerade Lamar Valley blev vi ibland omringade av bison. När de väldiga buffeltjurarna sakta makade sig förbi bilarna som stannat och blängde rödögt på oss då kände vi oss inte ens säkra i bilen. De ser ut att vara lugna och sävliga, men är oförutsägbara och kan i nästa sekund attackera bilar och motorcyklar. Många turister i parken begriper inte att det är vilda djur det handlar om. Vi har ibland sett hur man närmat sig en lugnt betande buffeltjur och några meter ifrån börjat fota. En och annan har fått åka på en luftfärd innan de ens hunnit vända sig om för att springa. Tyvärr är det ett antal människor som dödats vid attacker. Vid ett tillfälle när stora hjortar kom simmande över en å och gick över vägen såg vi hur en liten kille sprang ut ur bilen och klappade en hjort på mulen. Pappan flög ut ur bilen, tog sin son i nackskinnet och tryckte in pojken i baksätet. Det kunde ha gått riktigt illa.
Bisonkött smakar bra. Flera indianreservat har egna små buffelhjordar. Vi bodde hos en familj i Lodge Grass på Crow Indian Reservation. En dag berättade vår värdinna att det hade varit en fest för att fira ett nyfött barn och att det blev ”lite” kött över som vi skulle få smaka. Hon kom in med ett stort emaljfat rågat med bitar från buffelstek. Har nog aldrig ätit så mycket kött utan tillbehör.
Bison är, som de flesta förstått, är särskilt förbunden med Prärieindianerna som följde buffelhjordarna. Företrädesvis jagade man bison från hästryggen med pil och båge även sedan gevär började finnas. Det var en dramatisk jakt då man med sin tränade häst red fram till sidan av en buffel och placerade en pil mellan revbenen. Alla pilar var märkta med sin ägares speciella signatur vilket gjorde det lättare att veta vem som ägde djuret. Det hände inte så sällan att jägaren blev avkastad och trampades ihjäl. Hade jägaren tur kunde han hoppa på buffelryggarna till säker mark. I norr jagade man bison på snöskor. När snön var djup var det lätt att hinna i fatt buffeln och döda den med spjut. Andra metoder var att driva in en hjord i en hage. Det mest brutala sättet var att driva djuren utför ett stup. Hundratals bufflar dog i fallet eller bröt benen, andra krossades till döds av andra kroppar. Det finns flera sådana platser i Nordamerika. Jag har besökt en plats, som idag också har ett museum, i södra Alberta, Kanada, där tusentals bufflar på 1800-talet drevs utför stupet. Platsen heter ”Krossad Skalle” till minne av en indianpojke som hamnade under en fallande buffel.
Bison var källan till liv för prärieindianerna, inte bara mat. John Fire Lame Deer, Oglalasioux säger så här: ”Buffeln gav oss allt vi behövde. Utan den var vi ingenting. Våra tipis var gjorda av hans hud. Hans skinn var vår säng, vår filt, vår vinterrock. Det var vår trumma som trummade hela natten, levande, helig. Av hans skinn gjorde vi våra vattenpåsar. Hans kött stärkte oss, blev kött av vårt kött. Inte den minsta delen av det var bortkastat. Hans mage, en glödhet sten som vi lade ner i den, blev vår soppkokare. Hans horn var våra skedar, benen våra knivar, våra kvinnors sylar och nålar. Av hans senor gjorde vi våra bågsträngar och tråd. Hans revben gjordes till slädar för våra barn, hans klövar blev till skallror. Hans mäktiga skalle, med pipan lutad mot den, var vårt heliga altare. Namnet på den störste av alla Sioux var Tatanka Iyotake – Sitting Bull. När du dödade buffeln dödade du också indianen – den verkliga, naturliga, ”vilda” indianen”.
När de första emigranterna kom i sina vagnskaravaner sköt de en och annan buffel för att utöka matförrådet. Det oroade inte indianerna, inte heller när jägare försåg järnvägsarbetare med kött, men när jägare dödade bufflar i tusental och tog bara vara på tungan och huden då vaknade prärieindianerna över vad som höll på att hända. Jägare tjänade stora pengar på buffeljakten. När marknaden blev mättad och skinnen blev billigare sköt man desto fler djur. Källan till deras livsuppehälle var på väg att försvinna. När järnvägar drogs fram gick det så långt att man arrangerade nöjesjakt från tågen. Gevär delades ut i tågkupéerna och folk fick urskillningslöst meja ner de stora djuren och lämna dem på prärien att ruttna. Ögonvittnen har berättat hur slätterna var fulla med stinkande bisonkroppar. Detta var den största anledningen till indiankrigen i slutet av 1800-talet. Amerika insåg att så länge bisonhjordarna fanns skulle det vara omöjligt att flytta de fria ursprungsfolken till reservat för att bruka jorden. Det var motbjudande för indianen. Att rista fåror i jorden var för dem en förolämpning mot Skaparen.
Utrotandet av bison var en medveten strategi för att kuva indianerna. När armén försökte ringa in de krigiska Comancherna användes en liknande strategi, man döda hästhjorden. Det kunde röra sig om tusentals djur. Utan hästar var det inte möjligt med det fria livet på slätterna. När kongressen överlämnade ett förslag att stoppa skinnjägarnas utrotning av bisonoxen vägrade president Grant att skriva på. Han visste mycket väl vad strategin var. General Sheridan som förde krigen mot de sista fria indianerna kommenterade förslaget med dessa ord:
”De här männen har gjort under de senaste två åren, och kommer att göra mer under det kommande året, för att lösa den plågsamma indianfrågan, än vad hela den reguljära armén har gjort under de senaste trettio åren.” Att lösa den plågsamma ”indianfrågan” är ett obehagligt begrepp när vi vet att nazisterna kallade utrotningen av judar för ”judefrågan”. Vid ett annat tillfälle yttrade Sheridan: ”Döda varje buffel du kan! Varje död buffel är en indian mindre.” När bufflarna försvunnit från slätterna samlade man in de vittnade benen. Förnedringen av indianen var tydligen inte stor nog, många fattiga arbetade med att samla in benen av sin ”bundsförvant”, för dem det heliga djuret bison, som sedan förvandlades till gödsel.
Dödandet av bison tvingade inte bara de fria indianerna att kapitulera det orsakade svält bland de ”lydiga” reservatsindianerna, som fick tillåtelse att rida ut på buffeljakt utanför reservatets gränser. De försenade matleveranserna till indianagenturerna orsakade svält, och de korrumperade agenterna hjälpte till genom att sälja ransonerna och stoppa pengarna i egen ficka. Nu ska det också sägas att det fanns agenter som gjorde sitt allra bästa för att lösa matfrågan. En katolsk präst som hade en mission på Blackfeet-reservatet offrade liv och lem för att hjälpa de hungrande. Påtryckningarna mot myndigheterna gav till slut resultat, men när matleveranserna kom var det för sent, flera hundra indianer hade redan dött av svält.
