En historia av övergrepp
De resor jag gjort i Nordamerika till olika reservat har varit mer att betrakta och lyssna än att försöka ”lära” Indianen något. Det är vi som ska lyssna och lära. Att ”lära och fostra”, och erövra vill jag tillägga, har majoritetsfolken sysslat med från första kontakten med ursprungsfolken. Resultatet blev och är skrämmande. Man känner sig oerhört ynklig när man står inför en Same som mobbats för sin etnicitet hela sin uppväxt eller en Siouxindian som fick sin mun tvättad med såpa för att han talade sitt språk på internatskolan. Det har jag personligen mött bland Samer och Indianvänner. Vi har Samer i Sverige som undviker att ta på sig kolten, den är förknippad med så mycket smärta. Hur billig upplevde jag mig inte när min indianvän nekades motellrum, men när jag steget efter frågar då finns flera rum att välja mellan. Om jag kände mig billig hur smärtsamt har inte våra vänner Samer och Indianer upplevt rasismen och övergreppen? Går det att sätta ord på det? Tyvärr så utsätts många invandrare för samma främlingsfientlighet och rasism här i Sverige.
Lämna det och gå vidare, hör man ibland. Det kan man göra om det handlar om personliga oförrätter, men när det handlar om flera hundra års förtryck och orättvisor för etnicitet då gör man inte det i en handvändning. Vännen som nekades rum har haft föreläsningar om generationsöverskridande trauman, emotionell social smärta som överförs från en person till dennes barn. Hon säger att det är ett fenomen som tar flera generationer att hela. Tyvärr så läggs ny ved på brasan allteftersom sanningen hinner i kapp. Ursprungsfolken tvingas att hela tiden hantera historiska övergrepp för att få klarhet i vad som hänt och kunna göra ett avslut.
Jag frågade en äldste i en indiankommun vad som låg på bordet just nu. Jag väntade mig något positivt om arbetstillfällen eller ett nytt initiativ att få bukt med alkoholmissbruket, men ack så jag bedrog mig. Han berättade att de hade förhandlingar med muséer att få tillbaka sina förfäders kvarlevor. Jag undrade om det var från en arkeologisk utgrävning. ”Nej vi har åldringar som har sin nära släktingars ben på museum som vi vill begrava här”. Den anhörige var troligen någon som stupat under indiankrigen i slutet på 1800-talet. Kan vi tänka oss in i den problematiken? Min farfar hade kunnat vara en av dem om han varit Indian, han var nämligen född 1855 (jo, det är faktiskt sant!). Våra samer har befunnit sig i liknande situationer.
Nu senast upptäcktes hundratals, troligen tusentals, omärkta gravar vid internatskolorna i Canada och USA, där indianbarnen, ofta mot föräldrarnas vilja, placerades. Upptäcktes?! Indianerna har påtalat detta många gånger men aldrig fått gehör. Barn dog av smittsamma sjukdomar och ibland av misshandel. Föräldrarna som bodde långt ifrån skolan fick ett meddelande om att deras pojke eller flicka avlidit. Föräldrarna hann inte ens vara med på sitt barns begravning. Ibland ljög man om att de hade rymt och inte hittats.
En indianvän har berättat om sin svåra tid på en internatskola. Hennes långa flätor klipptes av och indianen skulle fostras ur hennes kropp och själ. Hon fick inte tala sitt språk och inte ens sitta vid samma bord i matsalen som sin lillebror. Allmänheten i Nordamerika är ofta helt okunniga om vad som timat i historien fastän detta med internatskolorna ligger så nära i tiden. Det känns orättvist att tvingas bära på skulden och konsekvenserna av det som förfäder orsakat. Och naturligtvis lägger ibland Indianer ovist skulden på den nuvarande majoritetsbefolkningen, vilket känns, påtvingat, men någon måste tillsammans med den förorättade och kränkta minoriteten arbeta för ett avslut.
Vi svenskar vet inte heller vårt ursprungsfolks historia, om internatskolorna där de förbjöds att tala sitt språk mm. Jag samtalade en gång med en äldre samekvinna. Hon berättade om hur hon vid 6 års ålder fick besök av kyrkoherden och en forskare som mätte familjens skallar. Föräldrarna fick ta av sig alla kläder. Kvinnan berättade hur chockartat detta var, hon hade aldrig sett sina föräldrar nakna. Det var en fruktansvärd händelse som aldrig släppte hennes medvetande. Hur många svenskar vet att man i Sverige trodde att Samerna var en lägre stående ras? Man kan undra vad prästen gjorde där? Tyvärr så har kyrkan i alla tider funnits med i övergreppen mot Samefolket. Så har det varit i Nordamerika också. De kristna samfunden, då främst Katolska kyrkan, fick i uppdrag att driva internatskolorna. Nu ska det sägas att allt var inte bara av ondo, skola och utbildning är inte alls fel. Det fanns också präster, nunnor och andra som arbetade där som hade ett varmt hjärta för sina elever.
Under 90-talet svepte en ”försoningsrörelse” fram i reservaten och kyrkorna, som helade många trasiga hjärtan. I min vänkrets finns Indianer och Samer som kommit långt i sitt helande. De har vittnat om att de har fått förlåtelse av Gud för egna synder och har därför kunnat bearbeta sina sår och förlåta för oförrätter. Jag har haft förmånen att komma i beröring med försoningsrörelsen i Nordamerika men också i Skandinavien. Jag har skrivit en artikel om detta och hur starkt det berörde mig.
