Den förste svensken i Minnesota

Minnesota är den delstat som har flest svenskar. Med nära 13% svensk-amerikansk befolkning år 1910 kan man verkligen tala om en svenskbygd. Författaren Wilhelm Moberg har skildrat de svenska emigranternas öden i Minnesota. Men hur många är det som vet vilken svensk som var först i delstaten.

En tolvårig skeppspojke gick vilse när han och några från båtbesättningen steg iland nära östkusten av Kanada. Pojken irrade omkring planlöst men hittade inte tillbaka. Geväret han hade med sig var obrukbart på grund av regnet. Till sist orkade han inte bära den tunga mynningsladdaren och kastade den ifrån sig. Vid en sjö hittade han några halvruttna fiskar. I flera dagar irrade han omkring och kom till slut till havet. Där hittades han utmattad på stranden av besättningen på den svenska båten. Pojkens namn var Jakob Fahlström och var född 1795 i Stockholm. Äventyret i skogarna skrämde inte pojken. Han återvände inte till Sverige han drogs till de stora tysta skogarna i Amerika.

Till att börja med slog han sig ihop med en kanadensare som köpte upp skin bland irokesindianerna. Sedan for han västerut och tog anställning hos Hudson Bay-kompaniet. Så småningom följde han den nedre floden Red River till Minnesota. Där tog han anställning hos American Fur Campany och genomkorsade vad som då kallades Nordvästern, där Chippewaindianerna hade sina jaktmarker. Omkring 1822 gifte han sig med chippewaflickan Marguerite Bonga, som var dotter till en pälshandlare, och bosatte sig några år i Fort Snelling vid Minnesotaflodens utlopp i Mississippi. Det var pälshandelns gyllene tider och ett par stora bolag konkurrerade om handeln. Fahlström som lärt sig flera indiandialekter hade inga svårigheter att göra affärer med indianfolken.

Det var ett äventyrligt liv med livet som insats ibland. När han färdades i de stora skogarna, bar han en gryta fylld med saltat fläsk och bröd och sov under bar himmel, vinter som sommar. När tillfälle gavs sköt han ett par fåglar som han kokade i kärlet. Vid ett tillfälle tände han upp eld och lade sig under den upp och nedvända kanoten som skydd för ovädret. Efter några timmar vaknade han av ett inferno av eld. Näverkanoten hade fattat eld. Fahlström klarade sig utan att bli bränd. Han räddade även sin svenska fickbibel som han alltid bar med sig. Bibeln som bevarats av hans efterkommande visar tydliga spår efter branden.

Dakota-siouxerna var Chippewas fiender, vilket var till Fahlströms nackdel som var gift med en chippewa. Vid ett tillfälle när han kom på St. Croixfloden blev han beskjuten av siouxer. Han uppskattade antalet till tre hundra krigare. Kulorna ven omkring honom och han insåg att hans liv stod på spel. Plötslig styrde han kanoten i full far mot krigarna på stranden, hoppade ur kanoten och frågade barskt: ”Vad vill ni?” Siouxerna blev imponerade av hans mod och när de såg att det var ”Gulhuvudet” lugnade de ner sig. Fahlström delade ut av det lilla av mat som han hade och drog oskadd vidare.

Det gällde att överleva, Jakob tog anställning och arbetade utemellan bland annat som postförare, vedhuggare och vedleverantör åt kommendanten på Fort Snelling. När nybyggare kom österifrån och började ta land i trakten beslöt han sig för att bli farmare. En tid ägde han ett stort område där staden St. Paul ligger, men han lämnade platsen och bosatte sig år 1844 i Afton några mil därifrån. En dag i det lilla samhället mötte han en skräddare som var svensk. Det var första gången på ett fyrtiotal år han hörde svenska.

Efter att ha åhört en metodistpredikants predikan anslöt han sig till Metodistsamfundet och började predika i indianbyarna. När svenska nybyggare på 1850-talets början slog sig ner kring St. Croixfloden uppsökte han nybyggena och predikade på svenska, dock uppblandad med en del främmande ord. Från 1840-talets början var Fahlström med sin familj – han hade nio barn och var bosatt vid Bolles Creek nära Afton, trakter där flera av hans ättlingar sedan var bosatta.

Jakob Fahlström beskrivs som ljuslagd och av medellängd, skicklig skogsman, tämligen god talare och med en bra sångröst. Som handlare och predikant hade han stor nytta av att han förutom svenska kunde både engelska, franska och chippewaspråket samt dessutom någorlunda behärska sioux och irokesspråken. Enligt vissa traditioner skulle Fahlström genom sitt umgänge med indianerna och sitt gifte ha levt i stort sett en indians liv. De vita kallade honom ”Swede indian”. Han kallades ibland ”Father Jacob” och bland Chippewaerna känd som ”Oza Windib” – ”Mannen med det gula håret”. Fahlström avled i sitt hem i Afton 1859, Minnesota.

Fahlströms hustru, Marguerite Bonga, har tyvärr med sin intressanta bakgrund och gärning kommit i skuggan av Jakob. Hennes farfar och farmor var frigivna afrikanska slavar som under den mest livliga slavhandeln etablerade sig som välkända och framgångsrika pälshandlare. Sonen, Pierre Bonga, gift med en chippewakvinna var Marguerites föräldrar. Under pälshandelns decennier var det mycket vanligt med blandäktenskap. Indiankvinnornas kunnande i att leva i vildmarken var hemligheten till deras makars framgång. Så var också Marguerite Jakobs högra hand, utan henne skulle aldrig hans karriär varit möjlig. Av grumliga motiv har man mörkat hennes betydelse i Fahlströms verksamhet. Anledningen tros vara för att dölja att det var ett blandäktenskap. Äktenskap mellan svarta och vita var förbjudna i de flesta stater i USA, men inte i Minnesota. Marguerite Bonga Fahlström avled 1880 i Afton.