Nya Sverige, Leni Lenape-folket och missionären Campanius

Under svensk stormaktstid hade Sverige en koloni i Amerika. Det skulle man ha om man var en nation av betydelse. Nya Sverige (New Sweden) var namnet på den koloni som grundades i Nordamerika 1638 och som var svensk i sjutton år (1638–1655). Kolonin var belägen i vad som idag är delstaterna Delaware, Pennsylvania och New Jersey.

Under ett besök i Holland 1635 kom Sveriges rikskansler Axel Oxenstierna i kontakt med köpmannen Samuel Blommaert, holländaren Peter Spiring (som var i svensk tjänst), samt tysken Peter Minuit, som varit guvernör i holländska-västindiska kompaniets koloni ’Nya Nederländerna’. Dessa herrar gjorde upp planer på en eventuell svensk koloni och i början av 1637 kom Peter Minuit till Sverige där han la fram ett förslag till grundandet av en koloni vid floden Delaware i Nordamerika. Efter att regeringen gett sitt samtycke samlades kapital in, hälften kom från Sverige och den andra hälften från Nederländerna, varefter ett handelskompani bildades. Målet för kompaniet var i första hand att föra in tobak och skinn till Sverige.

Initiativet till en svensk koloni kom från holländska förmögna köpmän. Ett första försök hade gjorts redan 1624 då Willem Usselinx hade fått tillstånd av Gustav II Adolf att starta ett svenskt kompani för handel i bland annat Asien, Afrika och Amerika. Planerna visade sig dock vid det tillfället vara orealistiska. Under ett besök i Holland 1635 kom Sveriges rikskansler Axel Oxenstierna i kontakt med köpmannen Samuel Blommaert, holländaren Peter Spiring (som var i svensk tjänst), samt tysken Peter Minuit, som varit guvernör i holländska-västindiska kompaniets koloni ’Nya Nederländerna’. Dessa herrar gjorde upp planer på en eventuell svensk koloni och i början av 1637 kom Peter Minuit till Sverige där han la fram ett förslag till grundandet av en koloni vid floden Delaware i Nordamerika. Efter att regeringen gett sitt samtycke samlades kapital in, hälften kom från Sverige och den andra hälften från Nederländerna, varefter ett handelskompani bildades. Målet för kompaniet var i första hand att föra in tobak och skinn till Sverige.

Två fartyg, Kalmar Nyckel och Fågel Grip, med blandad besättning av svenskar och holländare lämnade Göteborgs hamn i november 1637 med Peter Minuit som befäl. Skeppen kom fram till Delawarebukten i mars året därpå. Minuit inledde genast förhandlingar med indianerna om markköp och den 29 mars avslutade han det första köpet som omfattade en sträcka av högra flodstranden från flodens mynning till bifloden Schuylkill – dock utan gränsbestämmelse inåt landet. Som medelpunkt för den blivande kolonisationen uppförde Minuit en skans med några trähus som fick namnet ’Fort Christina’ efter Sveriges dåvarande drottning Kristina. Minuit var den som ordnade förhållandena i kolonin. Efter det lämnade han kolonin för en seglats till Europa. Dessvärre omkom han nära Västindien under en storm.

De första två åren hade Nya Sverige mest karaktären av en handelsstation med en bemanning av ett tjugotal soldater, en tolk och en kommissionär. På våren 1640 kom ett nytt skepp till Nya Sverige. Med på båten fanns den nye guvernören Peter Holländer Ridder. Ridder köpte ännu mer land av indianerna. De första kolonisterna som kom var fångar som bytt ut straffet mot denna form av landsförvisning. 1641 kom de första verkliga svenskarna, ett 30-tal familjer med sitt bohag. De flesta var svedjefinnar från Västmanland och Värmland.  I februari 1643 kom ännu en expedition och med på resan fanns en ny Guvernör, Johan Printz (han har även skämtsamt kallats Amerikas genom tiderna störste guvernör då han vägde 400 skålpund (cirka 170 Kg). Printz var den som byggde upp kolonin storleksmässigt och ekonomiskt. Han anlade flera skansar och blockhus längs Delawarefloden med svenska namn. Nya Sverige var ca 20 mil i längd. Kolonisterna var alltför få för att kunna bebygga hela området. Svenskarna kom med en ny byggnadsteknik som senare spreds över hela Nordamerika, nämligen knuttimring. Efter ett myteri mot Printz tröttnade han och återvände till Sverige. Efter honom kom Johan Rising som stannade fram till 1655 då holländarna med sju skepp, belägrade fort Christina och övertog den svenska kolonin. Vid övertagandet bestod kolonin av ca 400 personer. Till Nya Sverige sändes sammanlagt elva expeditioner. 1664 erövrades området till slut av engelsmännen.

Trots att Sverige förlorat kolonin var det många svenskar som utvandrade dit. Under holländarna hade kolonisterna frihet att fortsätta vara svenskar. Lutherska församlingar som stod under svenska statskyrkan bildades och svenska traditioner hölls levande. Ända fram till slutet av 1700-talet fanns det svensktalande bosättningar i Delawareflodens närområde. Under den svenska kolonins tid var relationerna med indianerna oftast bra, trots några mindre missöden. Kolonin hade fått order att hålla sig väl med ”de wilde”. Delawareindianernas byar låg längs floden och från dem bytte svenskarna till sig majs och andra livsmedel och i betalning fick indianerna kokkärl, tyger och prydnadsföremål. Delawarerna kallade sig själva Leni lenape, ”de riktiga människorna”, eller ”ursprungsperson”. Från Susquehannaindianerna som hade sina jaktmarker inåt landet bytte svenskarna till sig skinn.

Leni Lenape-indianerna, som åtnjöt stor respekt av andra stammar, man kallade dem ”farfäder”, hade ett gott förhållande till svenskarna. En amerikansk historiker framhåller att svenskarna var ett fridsamt folk, de var rättvisa och renhåriga. De behandlade indianerna väl, de anföll dem aldrig. De gjorde sig aldrig skyldiga till massakrer som holländarna gjorde med sina indianska grannar eller som engelsmännen begick mot Pequoterna. I svenska källor omnämns till och med att ”Leni Lenape och de svenske var som ett folk”.

Fram på 1700-talet började Delawareindianerna, pressade av engelsmän och vit befolkning, dra sig bort från de trakter där de svenska nybyggarna slagit sig ner. I bortåt hundra år hade svenskarna så goda förbindelser med indianerna att man rent av kan tala om kulturutbyte. En svensk som forskade om kolonin hörde en svag erinran från Delawarerna i Oklahoma att de hade träffat ett folk som hade en kvinnlig hövding (drottning Christina). Det har också sagts att de hade en tradition om, att de en gång i tiden i det gamla landet haft att göra med en stam av vita människor, som märkvärdigt nog alltid höll sina löften. Hade guvernören Printz fått råda i indianfrågan hade knappast dessa ord yppats. Sanningen är att han tvingades att ha en fredlig relation med Delawarerna, annars hade inte kolonin överlevt. Vid sidan av Samerna, är det bland ursprungsbefolkningar, endast med Leni Lenape som svenskarna kommit i så nära beröring. Intressant är att mitt DNA-test säger att jag är 1% nordamerikansk indian, vilket nog med säkerhet är inom felmarginalen. Men om det vore så, skulle det kunna tänkas att någon svensk återvände till Sverige med en Indianhustru, som troligast var Leni Lenape.

Kolonin försågs hela tiden med själasörjare som skulle upprätthålla den Lutherska tron. Prästen Lars Lokenius fortsatte sin tjänst 40 år efter holländarnas övertagande. En präst som sticker ut är Johannes Campanius. Han var garnisonspräst i Fort Nya Göteborg i kolonin Nya Sverige mellan åren 1642–48. Campanius verkade inte bara som präst bland kolonisterna utan var också verksam som missionär bland Delawarerna. Han utarbetade en ordbok över deras språk och översatte Luthers lilla katekes. Ordboken och katekesen utgavs 1696 av Campanius sonson, boktryckaren Thomas Campanius Holm, i samband med Jesper Swedbergs då återupptagna mission bland Indianerna. Man kan nog säga att Campanius var den förste missionären från Sverige. Campanius studerade även indianernas traditioner och förde anteckningar i ämnet, något som senare forskare har haft nytta av. Studierna av indianerna gick bland annat ut på att bevisa att de var en av Israels försvunna stammar.

Prästen Campanius var den, så vitt man vet, första som gjorde systematiska väderobservationer i de amerikanska kolonierna och därför anses han vara kontinentens första väderman. Under 1644 och 1645 gjorde han dagliga observationer av vädret i Nya Sverige och dessa gavs ut i bokform i Sverige 1702. 1647 skrev Campanius till ärkebiskopen i Sverige och bad att bli hemkallad. 1648 ersattes han av tre präster och kunde återvända hem. Han fick tjänst som kyrkoherde i Frösthults och Härnevis församlingar i Uppland. Han var riksdagsman 1672. Den 17 september 1683 avled han i Frösthult och är begravd på Frösthults kyrkogård utanför Enköping med sin hustru Margareta Persdotter, med vilken han fick sju barn. Hans gravhäll till höger om kyrkans kor bär lenapetexten ”Umar sacchiman chintika hacking haro ankarop mochy chuki”. Det betyder ungefär ”Här vilar en god hövding, som dog i hög ålder”.

1963, efter 325 år, återknöts vänskapen mellan två folk, Leni lenape och Svenskarna. Med början den 3 juni högtidlighölls 325-årsminnet av kolonin Nya Sverige. Efter mycket arbete att kontakta och ordna en resa för en delegation Delawareindianer kom tre Delaware-representanter från USA och Kanada, som de själva utsett, Svartfågel, Stora Vita Ugglan och Lilla Örnen. En stor grupp amerikaner var förstås bjudna till firandet, som började på Kalmar slott. Men den största uppmärksamheten fick indianerna som kom i sin vackra regalia. Resan fortsatte vidare till Jönköping och Bottnaryd som var guvernören Johan Printz födelse och hemsocken. Från Bottnaryd blev de audiens hos Sveriges kung i Stockholm, besök i stadshuset och diverse utställningar.

Sist av allt blev det besök i Fröshults kyrka där prästen Campanius ligger begravd, vilket framstod för delawarerna som en kär angelägenhet. Stora Vita Ugglan höll ett tal på gudstjänsten som tidningarna refererade: ”Vi medlemmar av Leni Lenapefolket har kommit till denna vördnadsvärda kyrka i önskan att se och därefter kunna berätta för våra bröder och systrar att vi med egna ögon har sett den grav, i vilken Campanius vilar, som för 300 år sedan med brinnande nitälskan arbetade för våra förfäders själar. Som trofasta ättlingar till våra förfäder önskar vi hylla minnet av deras lärare och vän genom att vid hans gravsten, med dess inskription på vårt eget språk, lägga ned en bukett av friska sköna blommor.” Det var ett gripande ögonblick och känslorna överväldigade helt Lilla Örnen. I stället för att med sina kamrater gå tillbaka till sin bänk återvände han ensam till fotändan av gravstenen, sträckte åkallande armarna mot höjden, mot jorden och mot vart och ett av de fyra väderstrecken och bad under den djupaste rörelse en innerlig bön på Lenapespråket. Tårarna strömmade utför hans kinder när han stilla gick tillbaka till sin plats i den dödstysta kyrkan. I den stunden var intet öga torrt i församlingen. En svensk deltagare beskriver händelsen så här: ”Det var en egendomlig och starkt talande upplevelse att se Lilla Örnen stå där, efter så långa tidsåldrars förlopp, stå där vid gravstenen och med åldriga ceremoniella åtbörder och på sitt språk frambära känslor av djup tacksamhet för den goda gärning som ägnats hans fäder”. De svenska värdarna kände en djup tacksamhet för att under en kort tid ha fått ta hand om företrädare för en fordom stor och mäktig nation, men nu bara strödda folkspillror, och på nytt, efter 325 år få återknyta vänskapsbanden.