Försoningsrörelsen i Nordamerika
Den här artikeln har en stark andlig karaktär, men den handlar egentligen om det som är nödvändigt i det vanliga livet, nämligen förlåtelse och försoning. Jag lovade i artikeln ”En historia av övergrepp” att berätta om försoningsrörelsen som gick fram på 90-talet, som jag i någon mån fick blicka in i.
Första gången jag kom i kontakt med rörelsen var på en resa till USA 1996. I tidskriften Charisma läste jag om indianledaren Silas Correa. Sagt och gjort så kontaktade jag honom genom telefon och undrade om det var möjligt att få träffa honom. Han hälsade mig välkommen (vilket var ett mindre mirakel, han brukade aldrig svara i telefon på grund av en hörselskada). Tanken var också att besöka indianreservat i Montana och South Dakota. Jag reste tillsammans med vännerna Henrik och Mattias. Ett par hämtade upp oss på flygplatsen i Denver. Dagen efter tog de med oss till en konferens i Castle Rock en konferens för ursprungsfolk som gick i försoningens tecken. Vi visste ingenting om konferensen och hade ”råkat” att boka vår resa precis den helgen. När vi kom fram installerade vi oss på ett motellrum som någon hade betalat för oss. Efter att ha lämnat vårt bagage gick vi direkt till kyrkan där ett möte pågick. Jag blev starkt berörd av den annorlunda och täta atmosfären i kyrkorummet. Indianer från flera olika stammar i USA och Kanada och ”vanliga” Nordamerikaner hade fyllt kyrkan. Dessutom fanns där ett stamfolk från Indonesien.
Gudstjänsterna var inte som de brukar vara och kunde knappast jämföras med gudstjänster i Sverige. Där var sång och tal som brukligt i gudstjänster, men sångerna framfördes på olika språk och gudstjänsterna avslutades i en uppsluppen stämning när deltagare dansade och ropade framme vid plattformen. De långa talen handlade ofta om det som hänt i historien, massakrer, övergrepp och orättvisor. Vid flera tillfällen utspelade sig försoningsakter där olika indianfolk som legat i fejd med varandra bekände förfädernas missgärningar och bad varandra om förlåtelse. De olika indianfolken var krigarfolk ända fram till den dag de stängdes in på reservaten. Fruktansvärda övergrepp och massakrer hade grannfolk utsatts för som grannfolket i sin tur hämnats för. För de allra äldsta deltagarna hade övergreppen hänt under farfars eller morfars ungdomstid och hatet och bitterheten hade förts vidare till kommande generationer. På mötena fanns också vita ranchägare som ville göra upp med fädernas missgärningar mot det röda folket, som de burit som en tung börda. Man kan fråga sig vad hade de olika personerna att göra med förfädernas missgärningar, var det inte bara historia och var inte försoningsakterna bara ceremonier? Atmosfären och tårarna i mötena talade ett annat språk. Det var aktuellt, nödvändigt och äkta.
Vi kände oss en aning vilsna och undrade varför vi egentligen var där. Lynda Prince, en kanadensisk hövding från Carrierfolket i British Columbia, hade känt in hur vi upplevde det. Hon kom och betygade för oss att vi inte var där av en slump. Vi mötte flera intressanta personer från olika indianfolk. Några av dem mötte vi igen på en resa vi gjorde 1998. Crowindianen Harold Stone Malebear bjöd oss att komma till Wyola i sydöstra Montana. Harold var 70 år och pastor i en liten pingstförsamling på Crow Indian Reservation.
Fyra män från en folkgrupp på Borneo deltog i konferensen. Under konferensen fick de uppleva ett ”mirakel”. I deras kultur fanns inte sång med ord, men i en gudstjänst fick de en sång, en melodi med ord.
Efter konferensdagarna reste vi vidare till Cheyenne River Indian Reservation i South Dakota. På reservatet bor ca 8000 Lakotasiouxer från fyra olika band. På vägen till Cheyenne River Indian Reservation övernattade vi på ett motell i Keystone i Black Hills. Vår vän Henrik, en man med ”profetisk blick”, mötte en australiensisk turist i lobbyn. Det visade sig att han var politiker och hade börjat arbeta med frågan om en ursäkt till Aboriginerna som blivit genom historien fruktansvärt behandlade av majoritetsfolken. Henrik hade ett allvarligt samtal med mannen och uppmuntrade honom i hans gärning. Ett mycket märkligt sammanträffande. Mannen var djupt berörd och kramade om Henrik innan han lämnade motellet.
Syftet med besöket i South Dakota var att återknyta med kontakter från förra årets resa. Vi delade gemenskapen och vad vi hade på hjärtat i olika hem. Höjdpunkten var en heldag med Raymond Uses The Knife och hans stora familj. Vi bjöds på en fantastisk köttsoppa (en riktig norrländsk) och fried bread. Reymonds hus ligger på prärien nära en höjd som har namnet Thunder Butte. Kopplingen mellan Henrik, som är same, och familjen Uses The Knife var självklar. Där finns många gemensamma nämnare – båda ursprungsfolkens närhet till naturen och en historia med förtryck av majoritetsfolket.
Resan förde oss vidare till Harold och Marina Stone i. Harold var överlycklig att få ha oss som gäster i sitt lilla hus. Han berättade sin historia om hur han föddes i en tipi och i sin ungdom var en rodeoryttare. Händelserna omkring och hur det kom sig att han gifte sig med Apache-indianskan Marina var märkliga och fylld med humor. Livet hade farit hårt fram med Harold med bland annat ett alkoholmissbruk. När Koreakriget bröt ut drogs många indianer in i kriget, men Harold vägrade med orden: ”Korea har aldrig varit i krig mot vårt folk, varför ska jag då kriga mot dem?” För sin vägran fick han tillbringa ett år i fängelse. Det var räddningen för hans liv. I fängelset blev Harold en bekännande kristen och fick en pastors hjälp att komma ut ur alkoholmissbruket. Nu reste han själv i Kanada och USA för att hjälpa indianer i alkoholmissbruk.
Harold berättade om hur amerikanska staten på olika sätt försökte roffa åt sig reservatsland. Vita ranchägare har flyttat in på reservatet och köper upp land. Det berörde mig på ett särskilt sätt. När vi reste genom Siouxernas reservat såg vi namnskyltar på postlådor med namnen Karlsson, Lindström och andra typiska svenska namn. Våra emigranter som lämnade landet i fattigdom blev tilldelade landområden på indianernas jaktmarker. Det upplystes man inte om. Farbror Julius visste knappast att han bodde på Kootenay-indianernas jaktmarker i Kanada. Upplevelsen på konferensen i Colorado satt djupt i hjärtat. I ett givet ögonblick reste jag mig upp vid köksbordet och tog mig friheten att representera svenska emigranter. Så ödmjukt jag kunde bekände jag ”fädernas missgärning” och bad om förlåtelse för den smärta som vi orsakat Amerikas ursprungsfolk. Med tårar rinnande över kinderna reste sig Harold Stone Malebear upp och gav mig en björnkram. En märklig upplevelse, det var som ett ton av sorg lämnade mig. Det är kraft i försoning!
Den gamle indianen började berätta hur försoningsrörelsen började på Crowreservatet. Crowindianerna hade aldrig krigat mot Amerikas soldater. Tvärtom, de hade varit spejare i armén när Siouxer och Cheyenner skulle kuvas. Det förräderiet satt djup hos de forna fienderna. Hatet hade gått vidare genom flera generationer. Harold berättade att fortfarande kunde slagsmål bryta ut mellan överförfriskade Crower och Siouxer. Så hände något som blev en betydande vändpunkt i fejden – en ”försoningsväckelse” bröt ut i ett tältmöte på Crowreservatet. Mitt i mötet avfyrades ett vapen. Kulan splittrade en tältpåle och skadade en kvinna från Crowreservatet. Om jag inte minns fel var det en Cheyenneindian som avlossat skottet. Skadan var inte så allvarlig men de hade kunnat kosta henne livet. Nästa möte kom hon tillbaka och bad att få säga något. Hon steg upp på podiet och uttryckte under tårar att hon av hjärtat förlät den som avlossat skottet. Alla blev oerhört berörda och började gå till besökare från andra reservat och bekände sitt hat och sina fäders missgärningar. Rörelsen fortsatte och hade också börjat på andra platser och spred sig över Amerika, men också bland ursprungsfolk i andra länder. Jag har själv haft förmånen att delta i konferenser här i Sverige med samer och andra ursprungsfolk med stark tonvikt på försoning.
Det var meningen att vi skulle få tala i Harolds lilla kyrka, men någon hade glömt lämna tillbaka kyrknyckeln som de lånat. Mötet blev hemma hos Harold och Marina. Till hemmet kom några grannar och Harolds och Marinas barn och barnbarn. De var alla lite nedstämda av någon anledning, men innan det var kaffedags var det en annan stämning i hemmet. Henrik noterade att det satt en kille i 18 – 19-årsåldern lite skymd av en dörr och upplevde att han ville samtala med honom. Det visade sig att det var en av Stones barnbarn som hade en vit pappa. Han brottades med att inte vara riktigt vit och inte heller fullblodsindian. Ibland var han inte välkommen på grund av sin ”halvhet” (vi brukar prata om halvbröder och halvsystrar, men sanningen är att vi faktiskt är bröder och systrar till 100%). Något hände med den unge mannen, som hållit sig undan kyrkobesök och andra sammanhang. Den glömda kyrknyckeln var orsaken till att ”halvblodet” blev med på samlingen. Allt slutade lyckligt, två år senare besökte jag den lilla kyrkan och där på andra bänkraden satt killen med sin fru och log mot det svenska teamet.
